Igelkottens elegans

Det finns en enorm hyllningskör enkom för solisterna Renée Michel och Paloma Josse - den ena en portvaktstant som lever ett dubbelliv tillsammans med sin katt Leo (döpt efter den store Tolstoj) och den andra en överbegåvad (men inte så att en blir avundsjuk och störs av det för att en inte var lika insiktsfull i samma ålder) tolvåring med självmordsplaner. De arbetar och lever i en värld som inte skapades för dem, utan för välbärgade människor som inte kan citera Feuerbach eller insett att katter inte är människor. Åh, jag vill bara krypa in i deras gömställen och fråga om jag får dricka te med dem och prata om allt möjligt.

Andra personer som är värda att nämnas för deras enastående prestationer: Kakuro Ozu (japanen som förändrar allas liv) och Manuela (städerskan, tillika Renées bästa väninna).

Inte minst i hemlandet Frankrike omfamnar man författaren Muriel Barbery för hennes "intelligenta berättelse", som även har blivit film och vunnit ännu flera hjärtan. Även bookbirds' andra halva, blåmesen, tyckte omätbart mycket om och skrev att den tillhörde kategorin "böcker som lovar gott från början och som sedan fortsätter precis lika bra som man kunnat hoppas".

Med det i bakhuvudet packade jag förstås ner Igelkottens elegans i resväskan och tog med mig den ända ner till Frankrike, när jag skulle besöka vår ovannämnda fågel. Den njöts med omsorg, det ska jag säga er, lite i taget, men tog alldeles för snabbt slut ändå. Kan inte säga att jag sällar mig i kören, eftersom det känns som att någonting saknas, eller möjligen uteblev/valdes bort. Besviken? Överraskad? Kanske. Ja, lite. Men hallå, låt er inte slås ned, för det här är en mycket bra bok! ++++ till världens sanna rörelser och Kakuro Ozus toalett (och lite till).